Många gör misstaget att anta att man kan “känna” ifall något stämmer och är riktigt. Det stämmer till viss del att känslor kan leda oss rätt men man måste även förstå hur känslor kan leda oss fel.
Forskning pekar mot att känslor är vårt sätt att summera en situation och hur vi uppfattar den. Vi kan t ex resonera oss fram till en slutsats om någon/något men sedan får vi en känsla av att något inte stämmer. Denna känsla kan t ex bero på att vi omedvetet snappat upp kroppsspråket och s.k. mikrouttryck hos någon annan. Vår hjärna uppfattar detta men vi uppfattar det inte på ett medvetet plan annat än att vi får en känsla. Är man ”andligt” lagd, kan man tänka att känslan är en yttre guiding, vilket det mycket väl kan vara eftersom andlighet kan vara ett verkligt fenomen, dock väldigt svårt att precisera.
Känslan, oavsett var den kommer ifrån, kan “rädda oss” från att göra något som kan vara farligt för oss.
Problemet med känslor är att det inte finns någon inneboende sanning i känslor, men vi upplever dem som en faktisk verklighet. Om du tror att din älskade katt blivit överkörd kommer du att få känslor som om katten har blivit överkörd och att du får känslorna blir en bekräftelse på att katten verkligen har blivit överkörd (oavsett om det faktiskt har hänt).
Det man behöver komma ihåg med känslor är att de är en summering av hur vi uppfattar en situation. Vi kan ha uppfattat situationen helt felaktigt, men vi våra känslor utifrån hur vi uppfattat situationen är äkta.
Om du tror att känslor är en sanningsindikator, tänk då på de gånger du har oroat dig i onödan. Det hade varit alldeles för enkelt om känsla = sant.